Vi kör ett litet bonusinlägg i serien Nationalekonomi for dummies. Den här gången ska jag inte ta upp enskilda nationalekonomiska begrepp som jag har gjort tidigare, utan nu går vi på den stora tjuren, så att säga, nämligen finanskrisen och dess orsaker.

För att förstå vilka faktorer som har varit drivande för vad vi idag betecknar som ”finanskrisen”, så måste man gå tillbaka till Clintonadministrationen i USA på 90-talet. Det var under denna ledning som de halvstatliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac pressades att ge bostadslån till låginkomsttagare, som egentligen saknade kreditvärdighet enligt vanliga lånekriterier. Det var för övrigt dessa bostadslån som senare kom att kallas för ”subprimelån”. Dessa två ovan nämnda bolåneinstitut svarade tillsammans för ungefär hälften av alla bostadslån i USA vid den här tiden och beslutet att bevilja fler lån till låginkomsttagare togs i syfte att förhjälpa dessa människors möjlighet till ett eget hem. Det fanns speciella kvoter för hur stor del av lånen som skulle gå till låginkomsttagare. Genom ett kongressbeslut infördes sedan liknande krav på bankerna också.

Varför drev man då igenom sådana krav? Ett syfte kan ha varit att plocka billiga politiska poäng utan att det kostade statsbudgeten något. Man ska även komma ihåg att vi den här tidpunkten hade stigande huspriser, så tanken var att låntagaren skulle ha möjlighet att ta ytterligare lån (på sina tillgångar) för att kunna betala tillbaka de gamla skulderna. De stigande huspriserna var delvis en effekt av att den amerikanska riksbanken under ledning av Alan Greenspan drev ner räntorna till en procent. Kombinationen av stigande huspriser, låga räntor och att amerikanerna belånade sina hus (för vilka de hade fått lån till tidigare) blev en farlig kombination, speciellt när de nya lånen användes till konsumtion. Denna kombination blev ännu värre när amerikanska finansinspektionen tog beslutet att flera stora investmentbanker skulle få låna ut upp till 40 gånger volymen av det egna kapitalet. Tidigare så var den siffran endast 12.

När vi nu har rett ut hur bolånemarknaden såg ut, så ska vi reda ut orsakerna till att systemet kollapsade. Vi tar då avstamp i pensionsfonderna och deras jakt på bra avkastning till sina kunder. Med hjälp av dessa nya låneförutsättningar kunde investmentbanker, som exempelvis Lehman Brothers, ”förpacka” de nya dåliga huslånen till nya former av värdepapper och obligationer. Dessa värdepapper och obligationer köptes i sin tur av pensionsbolagen (även utanför USA), vilket i sin tur gjorde att Fannie Mae och Freddie Mac kunde öka sin utlåning eftersom någon annan tog över ansvaret för skulderna.

Under 2006 började många av de låginkomsttagare som tagit bostadslån få svårt att betala räntor och amorteringar, då villkoren skärptes. Samtidigt började bostadsmarknadsbubblan att avta och ekonomin i stort var på väg ur högkonjunkturen. Många människor var tvungna att sälja sina hus till ett lägre pris än vad de hade köpt dem för. Krisen var nu ett faktum. Bankerna och bolåneinstituten började vackla eftersom många människor inte hade råd att betala tillbaka sina lån. Eftersom många aktörer, exempelvis pensionsförvaltarna, var inblandade i subprimelånen så spred sig raset på den amerikanska bostadsmarknaden snabbt över världsekonomin i stort. Banksektorn var kanske den sektor som drabbades hårdast. Banker och andra finansinstitut hänger ihop med varandra på ett komplicerat sätt fordringar till höger och vänster. När det går dåligt för bankerna så leder det till dyrare lån för konsumenterna och företagen, vilket i sin tur ger färre investeringar, lägre vinster, ökad arbetslöshet, lägre konsumtion osv. Detta förvärras av konkurser och därmed arbetslöshet, som i sin tur slår tillbaka mot finanssektorn. Detta bildar en nedåtgående spiral, som i sin tur får ytterligare fart pga. osäkerhet och brist på förtroende för de finansiella marknaderna.

Slutligen kan man konstatera att finanskrisen handlar mycket om de förväntningar som aktörerna hade på marknaden. Förväntningar på att bostadspriserna skulle fortsätta stiga och således förväntningar på bra avkastning för alla inblandade parter.

Notera att jag inte blandar in direktörslöner och bonusar i mitt resonemang ovan. Detta för att jag inte tror att dessa ersättningar spelar någon roll, då de är förhållandevis minimala i sammanhanget.

Notera även att självaste Alan Greenspan i efterhand har erkänt att han inte förstod hur derivaten var uppbyggda.

Notera slutligen att John McCain har varit en ledande reformförespråkare vad gäller den amerikanska finansinspektionen, Fannie Mae och Freddie Mac. Barack Obama är å andra sidan den senator som har fått störst kampanjbidrag från Fannie Mae och Freddie Mac. Valde ni verkligen rätt president, amerikaner?