Två läsvärda Newsmillartiklar

Den första artikeln som jag ska tipsa er läsare om har Johan Norberg & Johanna Möllerström skrivit. Den handlar om finanskrisen och dess koppling till marknadsekonomin. Ett ämne som har luftats förr på den här bloggen (exempelvis här och här). Adressen är som följer:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/28/lat-inte-krisen-bli-en-ursakt-socialism

Den andra artikeln har min vän, tillika nationalekonom-kollega, Johan Larsson skrivit. Den handlar om den felvinklade debatten om den svenska biståndspolitiken och adressen är som följer:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/07/en-anstandig-bistandsdebatt

Ruttna lån, Bonushantering och Statlig stimulans

Obama går nu ut och börjar redogöra för hur han planerar att hantera den rådande krisen. I hans recept kan vi finna klassiska och närmast enkla lösningar i ett nationalekonomiskt perspektiv, inget fel i detta i och för sig då de är kända för att fungera. Här kan vi finna lösningar så som stimulans av de statliga utgifterna (skola & vård), satsningar på utbyggnation av grön energi samt (och den viktigaste i dagsläget) uppköp av de skämda tillgångarna (Toxic Assets).

Att satsa på att öka de statliga utgifterna och således sparka igång ekonomin är en välbeprövad metod som är känd för att fungera i kristider (stimulans av G i IS-LM). Det enda som egentligen skulle kunna hindra detta från att vara effektivt är huruvida marknaden anser att satsningen är stor nog, men då den omfattar 3,6 biljoner dollar så torde detta få ett grepp på marknaden.

Vidare planerar Obama att staten skall köpa upp tillgångar som misstänks innehålla ”ruttna lån” för totalt 1 biljon dollar. Detta för att bankerna skall lyfta den misstänksamhet som har lett till att kreditsystemen i Usa idag mer eller mindre är frysta. Ingen vågar helt enkelt låna ut pengar till någon, varken Bank-Bank utlåning eller Bank-Konsument utlåning. Genom att köpa upp dessa tillgångar hoppas Obama kunna lösa detta problem. Något som tyvärr ej nämns i rapporteringen är hur hans rådgivare ska lyckas isolera dessa tillgångar. Som jag tidigare nämnt i det här inlägget, så har Sub-Prime derivaten letat sig in i en stor del av marknaden. Där derivaten i sig styckats upp för att inte kunna kännas igen. Så hur de amerikanska myndigheterna nu ska lyckas med detta ska bli spännande att se. Som det ser ut i dagsläget så går de bara ut med att de tänker lägga en helt abnorm summa kapital på problemet, detta för att lugna marknaden, sen vad de egentligen ska köpa för denna summa är lite oklart.

Bättre regleringar inom de finansiella instutitionerna begärs också. Detta eftersom de (som tidigare nämnt här) har skapat SIV:er (Secured Investment Vehicles) där de lagrat de tillgångar som de vet innehåller Toxic Assets. Detta för att få dem ur deras beräkningar av VAR (Value At Risk). VAR i sin tur är en beräkningsmetod som alla banker måste använda sig av. Genom dessa formler avgör man hur mycket institutet måste hålla i fullständigt likvida tillgångar för att kunna täcka eventuella förluster i ett scenario där banken gör maximal förlust under en dag. Detta har man fuskat med, men varför har man gjort det då? Jo, för om man får ett lägre VAR-värde än vad man egentligen borde ha så kan man ta det övriga kapitalet och återinvestera det, således kan man göra vinst på även dessa pengar, något som man inte skulle ha gjort om man var tvungen att hålla det fullständigt likvidt.

För att hantera det rama skri som uppstått kring AIG så har nu en lag klubbats igenom. Denna lag är en skattereform som lägger en 90% skatt på alla bonusar som betalas ut. Något som är helt bisart. Visst, det är fel av AIG att utnyttja sin ställning då de vet att amerikanska staten inte kommer tillåta dem att gå i konkurs. Det enda som skiljer den nuvarande finanskrisen från 30-tals krisen är det faktum att vi nu inte låtit banker gå i konkurs till höger och vänster, vilket om vi så skulle ha gjort skulle leda till ytterligare förtroende kriser hos konsumenterna (Behaviour Finance) -> Bank run (Kunder flyr med kapital från banker) ->Ytterligare finansinstitut går i konkurs -> Djupare förtroende kris osv osv… Men att instifta en tvingande lag på 90% skatt av alla bonusar kommer bara leda till andra former av arbetsförmåner, alternativt högre bonusar. Men om man ser det som ett ställningstagande av staten så ser det kanske bra ut, men den hur smart det är.., ja, det är en helt annan sak.

Det fundamentala problemet torde i slutändan ligga i amerikanernas monetära uppfattning. Då man har en mentalitet av att handla idag, och tjäna in pengarna imorgon och då betala av varan/tjänsten. I stället för att tjäna in pengarna innan man handlar varan, och då betala den med befintliga medel. I relation till detta kan man föreställa sig de problem som uppstår i ett betalningssystem som beteer sig så här, då kreditsystemet fryser till genom en misstro mellan kreditgivare och kredittagare.

Bianco har en lite smålustig reklam kampanj just nu, där ett antal individer står och gör grimaser och trycker fingrarna i öronen. Detta för att de uppenbarligen vill att deras segment skall ignorera krisen och shoppa skor i vilket fall. Det roliga med denna kampanj är att det är detta som hela världen skulle behöva göra just nu. Om vi stoppade fingrarna i öronen och återgick till våra vanliga konsumtionsmönster skulle vi kunna konsumera oss ur krisen och den skulle självdö. Men eftersom vi hela tiden piskas med information om hur dåligt det är, vilken horribel sits vi som personer sitter i eller som Aftonbladet skriver högar om artiklar om ”Så här sparar vi in under krisen”, så kommer detta inte hända.

Artiklar: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Vad beror finanskrisen på? – En kommentar

Som komplettering ska jag nu försöka förklara uppbyggnaden av ett Sub-Prime derivat, i anda av vår artikelserie ”Nationalekonomi for Dummies”, då detta är min gebit snarare än de generella Makro faktorerna.

När man befinner sig i slutet av Stefans inlägg inser marknaden nu att man ”sitter med skägget i brevlådan”. Vad ska man göra…

För det första måste vi reda ut vad ett Derivat är. Ett Derivat har i sig inget faktiskt värde, utan är en tillgång som baseras på värdet av en underliggande varan. Derivat kostar i princip inget att varken producera eller distrubiera, och dess marknadsvärde är huvudsakligen baserat på den spekulativa efterfrågan i den underliggande varan. Tänk er att ni köper ett värdepapper baserat på olja. Pappret ni köper har egentligen inget värde, utan följer utvecklingen av oljepriset, och spekulationer om hur oljepriset kommer att utvecklas. Om priset på olja (den faktiska varan) går upp så går då också värdet på ert värdepapper upp (Derivatet).

På samma sätt är värdet i Sub-Prime Derivaten baserat. I detta fall har dock Derivaten baserats på varandra om och om igen, ett värdepapper kunde således vara det tjugonde i ledet där ett ruttet bolån egentligen var den underliggande varan. Dessa värdepapper letade sig sedan in och integrerades i stora delar av marknaden. Om vi ska illustrativt lika detta vid något så kan vi tänka oss en upp-och-ned-vänd pyramid, där den undre bärande stenen är en individ i USA som ej har täckning för att kunna betala sina amorteringar. För att lite snabbt illustrera hur mycket pengar det nu rör sig om inom dessa tillgångar så kan vi sammanfatta det enligt följande: I dag finns det 500 000 miljarder dollar i utestående derivat, detta är 10ggr mer än global BNP/år. Detta upptäcktes av ett antal individer som började varna marknaden för Derivat med Sub-Prime tillgångar i sig, Warren Buffet kallade det bland andra: ”Financial weapons for mass destruction, that carries risk, at the moment latent but potentionally lethal”.  

Dessa derivat var dock en liten del av den verkliga faran på marknaden, den riktigt stora risken låg i de CDO:er som var utgivna. En CDO är en sammanslagning av ett flertal skuldsedlar som sedan omvandlats till en obligation. Nu var man dock väldigt försiktig, man visste att om marknaden fick veta vad som egentligen var den underliggande varan (killen i botten av pyramiden som jag tidigare nämnde) så skulle ingen vilja komma i närheten av dem. Man strimlade såldes upp lånen så att det endast var en liten del av varje lån i respektive CDO, det låg även andra spekulativa värden i dessa så som framtida biljettförsäljning eller tillgångar i skakiga företag.

Bankerna var nu relativt lugna, de hade stoppat undan de ruttna bolånen så att ingen kunde se dem och allt var frid och fröjd. Vidare hade de placerat alla dessa tillgångar i något som kallas för en SIV (Secured Investment Vehicles). Detta kan man tänka sig som en ”skugg-bank” till den verkliga banken, således behövde de ej ta med dessa i beräkningar om VAR (Value At Risk) som skall presenteras för U.S. Securities and Exchange Commission. Till de banker som gjorde detta kan Morgan Stanley, Bear Stearns, Citigroup, Lehman Brothers m.fl. räknas in. De fortsatte med det och byggde ut dem konternuerligt, under ~2004-2006 beräknar man att bankerna i fråga lyckades öka sina vinster med 20% årligen genom denna strategi. Men vad man egentligen gjorde var att öka tyngden på axlarna för vår lille man på botten av pyramiden.

2006 havererar systemet, Sub-Prime tillgångarna etableras på marknaden som terminologi. Spekulationer om vad som kommer att hända driver marknaden in i kris (se mitt tidigare inlägg om Behaviour Finance). Under hösten 2007 står det klart att runt 2-3 miljoner amerikaner kommer tvingas lämna sina hem, de kunde helt enkelt inte betala. Tyngden på vår lille mans axlar blev allt för tung och han kollapsade. Vad detta gjorde med marknaden var givetvis att värdet sjönk på CDO:erna och de tillgångar som Sub-Prime derivaten var inbakade i. Det var dock omöjligt att identifiera vart Sub-Prime hade tagit vägen, de hade som sagt bakats in i komplicerade instrument som sedan baserats på varandra i ett otaligt antal led. Ingen ville röra något som de trodde var associerat med dessa tillgångar, vilket resulterade i att bankernas SIV var fast i en dödsspiral nedåt. Det enda man egentligen hade koll på var att Freddie Mac och Fannie Mae tillsammans med lite andra banker satt med sitt kapital i hus som ingen ville ha.

På grund av att Sub-Prime derivaten inbakats i ett långt led av olika tillgångar och instrument faller nu hela marknaden. Ingen vet riktigt heller hur de ska kunna stimulera upp ekonomin genom krispaket eller andra lösningar, eftersom man inte kan identifiera vart problemet egentligen ligger, det är helt enkelt utspritt över hela marknaden. enligt OECD finns det totalt 3000 miljarder dollar på marknaden som ligger i CDO:er, trixet i detta är att man inte vet vilka som innehåller Sub-Prime derivat eller ej, vilket leder till det som jag tidigare skrivit om Behaviour Finance.

 

Vår lille man i botten av pyramiden

Vad beror finanskrisen på?

Vi kör ett litet bonusinlägg i serien Nationalekonomi for dummies. Den här gången ska jag inte ta upp enskilda nationalekonomiska begrepp som jag har gjort tidigare, utan nu går vi på den stora tjuren, så att säga, nämligen finanskrisen och dess orsaker.

För att förstå vilka faktorer som har varit drivande för vad vi idag betecknar som ”finanskrisen”, så måste man gå tillbaka till Clintonadministrationen i USA på 90-talet. Det var under denna ledning som de halvstatliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac pressades att ge bostadslån till låginkomsttagare, som egentligen saknade kreditvärdighet enligt vanliga lånekriterier. Det var för övrigt dessa bostadslån som senare kom att kallas för ”subprimelån”. Dessa två ovan nämnda bolåneinstitut svarade tillsammans för ungefär hälften av alla bostadslån i USA vid den här tiden och beslutet att bevilja fler lån till låginkomsttagare togs i syfte att förhjälpa dessa människors möjlighet till ett eget hem. Det fanns speciella kvoter för hur stor del av lånen som skulle gå till låginkomsttagare. Genom ett kongressbeslut infördes sedan liknande krav på bankerna också.

Varför drev man då igenom sådana krav? Ett syfte kan ha varit att plocka billiga politiska poäng utan att det kostade statsbudgeten något. Man ska även komma ihåg att vi den här tidpunkten hade stigande huspriser, så tanken var att låntagaren skulle ha möjlighet att ta ytterligare lån (på sina tillgångar) för att kunna betala tillbaka de gamla skulderna. De stigande huspriserna var delvis en effekt av att den amerikanska riksbanken under ledning av Alan Greenspan drev ner räntorna till en procent. Kombinationen av stigande huspriser, låga räntor och att amerikanerna belånade sina hus (för vilka de hade fått lån till tidigare) blev en farlig kombination, speciellt när de nya lånen användes till konsumtion. Denna kombination blev ännu värre när amerikanska finansinspektionen tog beslutet att flera stora investmentbanker skulle få låna ut upp till 40 gånger volymen av det egna kapitalet. Tidigare så var den siffran endast 12.

När vi nu har rett ut hur bolånemarknaden såg ut, så ska vi reda ut orsakerna till att systemet kollapsade. Vi tar då avstamp i pensionsfonderna och deras jakt på bra avkastning till sina kunder. Med hjälp av dessa nya låneförutsättningar kunde investmentbanker, som exempelvis Lehman Brothers, ”förpacka” de nya dåliga huslånen till nya former av värdepapper och obligationer. Dessa värdepapper och obligationer köptes i sin tur av pensionsbolagen (även utanför USA), vilket i sin tur gjorde att Fannie Mae och Freddie Mac kunde öka sin utlåning eftersom någon annan tog över ansvaret för skulderna.

Under 2006 började många av de låginkomsttagare som tagit bostadslån få svårt att betala räntor och amorteringar, då villkoren skärptes. Samtidigt började bostadsmarknadsbubblan att avta och ekonomin i stort var på väg ur högkonjunkturen. Många människor var tvungna att sälja sina hus till ett lägre pris än vad de hade köpt dem för. Krisen var nu ett faktum. Bankerna och bolåneinstituten började vackla eftersom många människor inte hade råd att betala tillbaka sina lån. Eftersom många aktörer, exempelvis pensionsförvaltarna, var inblandade i subprimelånen så spred sig raset på den amerikanska bostadsmarknaden snabbt över världsekonomin i stort. Banksektorn var kanske den sektor som drabbades hårdast. Banker och andra finansinstitut hänger ihop med varandra på ett komplicerat sätt fordringar till höger och vänster. När det går dåligt för bankerna så leder det till dyrare lån för konsumenterna och företagen, vilket i sin tur ger färre investeringar, lägre vinster, ökad arbetslöshet, lägre konsumtion osv. Detta förvärras av konkurser och därmed arbetslöshet, som i sin tur slår tillbaka mot finanssektorn. Detta bildar en nedåtgående spiral, som i sin tur får ytterligare fart pga. osäkerhet och brist på förtroende för de finansiella marknaderna.

Slutligen kan man konstatera att finanskrisen handlar mycket om de förväntningar som aktörerna hade på marknaden. Förväntningar på att bostadspriserna skulle fortsätta stiga och således förväntningar på bra avkastning för alla inblandade parter.

Notera att jag inte blandar in direktörslöner och bonusar i mitt resonemang ovan. Detta för att jag inte tror att dessa ersättningar spelar någon roll, då de är förhållandevis minimala i sammanhanget.

Notera även att självaste Alan Greenspan i efterhand har erkänt att han inte förstod hur derivaten var uppbyggda.

Notera slutligen att John McCain har varit en ledande reformförespråkare vad gäller den amerikanska finansinspektionen, Fannie Mae och Freddie Mac. Barack Obama är å andra sidan den senator som har fått störst kampanjbidrag från Fannie Mae och Freddie Mac. Valde ni verkligen rätt president, amerikaner?

Konsten att skrämma sönder en börs

Denna gång väljer jag att glida in lite i Stefans tråd ”Nationalekonomi for dummies”.

Behaviour Finance är en relativt ny gren som uppstått inom den finansiella ekonomin. 1955 kom de första rapporterna om hur psykologiska variabler hade inverkan på individers ekonomiska agerande. På den tiden var det givetvis Rational Choice som var den bakgrund som man använda sig av, idag finns det dock stöd för ett antal olika skolor. Runt mitten av 60-talet kom forskningen igång ordentligt och drev fram framstående forskare så som John Muth, Robert Weintraub samt William Sharpe m.f.. Dock så kan man spåra grundtankarna ända tillbaks till John Stuart Mills verk om Homo Economicus (1836 – Essays on Some Unsettled Questions of Political Economy), dvs tanken om att privatpersonen är rationell, strängt kalkylerande, nyttomaximerande individ som följaktligen alltid söker effektivitet i konsumtion. 

Behaviour Finance består av en tvärvetenskaplig blandning av Psykologi och Finansiell Ekonomi, och är enligt mig bland det mest intressanta man kan studera. Den huvudsakliga fokusen ligger på Varför individer agerar på vissa vis när det egentligen inte finns någon empiri. Varför väljer Svenssons i Sverige att sälja av tillgångar i ex.: Ericsson bara för att Aftonbladet, Expressen eller motsvarande tidsskrift filosoferar om deras framtid, oftast baserat på lös fakta. De psykologiska faktorerna är utan tvivel mycket större på den finansiella marknanden än vad vi tidigare antagit. Med hjälp av Behaviour Finance försöker vi nu också kartlägga dem för att kunna ta dessa med i våra kalkyler behandlande framtida volatilitet i diverse derivat.

DN skriver (åter en gång) hur det går dåligt för Sverige. Vi frågar oss då, hur är detta smart om man vill öka konsumtionen och mildra den finansiella krisen..? Kanske inte speciellt bra för Sverige, men sålde något extra nummer gjorde det säkert…